060301 Onsdag
Vi färdknäppar
På kvällen så går en del av slemproppen tillsammans med en liten teckenblödning.

060302 Tordag, Dagen D enligt Ul.
Teckenblödningen ökar i styrka och man tror att snart, snart skall något hända…
Men icke då, dagen kommer och den går och inte ett skvatt mer händer…

060303 Fredag Bf+1 v.40+0
Idag har jag värkar, ca 1/h HELA dagen, men inget mer händer och jag sover gott hela natten och vaknar arg över att inget hänt!

060304 Lördag Bf+2 v.40+1 (Bf idag enligt äl)
Under dagen samma som igår, 1värk/h, från 17-tiden så drar de igång och kommer var 10:e minut…Men vid 23, tar jag 2 alvedon och går och lägger mig. Sover gott och vaknar irriterad… (Har kanske 4 värkar under natten, de gör ont, men går att ligga igenom)

060305 Söndag Bf+3 v. 40+2
Idag har jag sedan jag vaknar ca 1-2 värkar /h… från 11-tiden så kommer de med allt mellan 5-20 minuter emellan. De gör ont när de kommer och det är jobbigt för Tobias är hemma och blir orolig när jag står och andas över byrån.



Pratar med mamma som erbjuder sig att hon och Johnny skall komma över och ta med Tobias ut och åka lite pulka, så att han får annat att tänka på en liten stund. Tackar tacksamt ja. Mamma och Johnny kommer efter att Tobias har sovit vid 14-tiden och de går ut en stund. Under tiden så känner jag att jag vill att mamma skall stanna kvar tills Tobias har gått och lagt sig ifall det skulle dra igång inatt. Så blir det mamma stannar kvar. Jag vankar runt i lägh, vilket resulterar i att värkarna kommer oftare, sätter jag mig ned glesar de ut igen…När Tobias väl går och lägger sig vid 19-tiden så har värkarna börjat bli mer regelbundna och från 19 kommer de med 2-3 min emellan och är ca 40-50 sek. långa.
Anders diskar och tar sedan en dusch, vid 20-tiden går han och lägger sig, för att hinna sova lite eftersom jag nu är säker på att någon gång under natten så kommer vi åka in.

Mamma som nu bestämt sig för att stanna över natten för att slippa åka hit mitt i natten eftersom det verkar vara på G, håller mig sällskap i vardagsrummet. Värkarna kommer tätare och börjar framförallt göra ondare. Vi konfererar ett tag och när jag kollat min ”logg” så inser jag att jag nu haft mellan 2-3 min mellan värkarna i 2h (från kl 19-20.45), och vi kommer fram till att det nog är bäst att ringa till förlossningen. (Man vill ju inte ringa för tidigt, med Tobias så blev jag avvisad iaf 3 ggr innan vi fick komma in.)
Sagt och gjort jag ringer kl: 20.50 till Ks förlossning, inget svar!! Redan då inser jag att där är det fullt, växeln svarar: du sökte förlossningen, stämmer det?
- Ja!
Andra gången så svarar en trevlig Bm, förklarar situationen och hon ber mig vänta eftersom de mkt riktigt har fullt. Efter lååång tid (kändes så i vilket fall) så kommer hon tillbaka och konstaterar att det tyvärr inte kan ta emot någon som kan tänkas föda barn inom det närmaste…. Nähä….jahapp…Hon ber mig vänta igen så ska det ringa runt och kolla vart man kan tänkas få föda barn denna natt… Återkommer med:
- Ni är välkomna på Huddinge, de väntar på er!

Döm om Anders förvåning när jag straxt efter 21, väcker honom med orden:
- Nu är det dags Älskling, vi ska till Huddinge…
- Huddinge….???
- Ja, det är fullt på Ks…

Sedan sprang jag mest runt och konstaterade hur korkad jag var som inte hade lagt fram kläder jag kunde åka till förlossningen i. Det var snorkallt ute (-10 grader) och jag sprang runt i myskläder… efter lite rotande i vild panik… (inte riktigt..) i garderoberna och allmänt packande, en titt på Tobias så bar det av.
Att sitta bältad i bilen med värkar vill jag starkt avråda ifrån, inte skönt! Anders blev nog lite stressad och vid varje värk så tyckte jag att bilen accelererade och jag upprepade mitt mantra,
- ta det lugnt, så bråttom är det inte!

Väl framme på Huddinge så började cirkusen att ta sig till ingången på förlossningen. (korkat planerat med parkeringen, skyltar och var ingången ligger) Nåväl tillslut så kom vi fram till dörren och kunde ringa på. Undersköterskan Irene mötte oss i dörren och visade in oss på ett förlossningsrum kl: 21.55 (alla undersökningsrum var upptagna).
Jag började med att gå och kissa, missade dock att lämna urinprov, men det gick ju bra iaf… Sedan fick jag sitta med CTG, alla värkar var med ens som bortblåsta och jag satt där och kände mig som värsta bluffmakerskan… men efter en stund kom de igång igen, bebisen hade lite höga hjärtljud, men det var tydligen ok eftersom han var så pass aktiv i magen… (han röjde satan, var inte så nöjd med ctg-apparaten…)



Ctg visar att jag har värkar var 2-3 min och att de håller i 60 sekunder. Efter avslutat ctg kom barnmorskan Ylva in och undersökte mig, jag var då kl: 22.30 öppen 5 cm. Sedan får Anders och jag sköta oss själva, jag hänger på en gåstol och håller Anders i handen, förutom när han tar kort på mig som jag vill. Han tycker inte det känns bra att ta kort när jag har ont och till slut så ger jag mig, värkarna tar i mer och jag håller hellre honom i handen.



Enligt journalen så får jag kl: 22.48 lustgas, efter att jag bett om det. I journalen står även att jag får akupunktur som smärtlindring men det stämmer inte. Bm och usk kommer in då och då och kollar hjärtljuden på bebisen, allt är bra. Värkarna tar i ordentligt och det märks att det går fortare denna gång än med Tobias. Anders konstaterar krasst att det var tur att vi åkte när vi gjorde, för värkarna accelererar snabbt i styrka.. jag kan bara hålla med.

Vid midnatt är jag öppen 7 cm… känns som en evighet kvar, men alla talar om att jag är så duktig och det har hänt jättemkt… nja kanske det…

Svamlar en massa om att detta barn inte skall få någon efterrätt…men ångrar mig sedan: klart ungen skall ha efterrätt…roar Anders en del iaf… :-) (det är för härligt med lustgas…) Jag upprepar även som en mantra att: han vill inte ut, han kommer stanna där inne. Vid ett tillfälle när bm lyssnar på magen så konstaterar jag krasst att nu säger jag upp mig…vilket får bm att skratta, just då vet jag inte om jag skall bli förbannad eller om jag också ska skratta så jag skiter i det hela och andas lite lustgas istället.

Jag skriker en hel del under denna förlossning, mer än med Tobias. Bm frågar gång på gång om det trycker på (förmodligen för att jag ”brölade” så), vilket det inte gör…just då.. och att vi skall säga till om det börjar trycka på….
(Någongång när vi är ensamma så börjar jag må hemskt illa, Anders får springa och hämta spypåse (som jag tack och lov inte behöver använda) men det var väl då liten passerade spinae..)
Lite senare så gör det just det, trycker på så in i helvete….ringer på klockan, bm konstaterar kl 01.30 att jag är öppen 9cm och att det trycker på för att fosterhinnan är så uttöjd och spänd och om inte vattnet går snart, vilket det säkert gör, så kan de ta hål på hinnorna så att trycket släpper lite. Ok, tänker jag… vi skall säga till om vattnet går… visst!
Det går 15 min och det gör så djävla ont och så känner jag hur det rinner till lite…vi ringer på klockan och när Bm kommer in så konstaterar jag att:

- vi är så djävla patetiska så vi vet inte om vattnet har gått eller inte….
Bm kryper ned på golvet och konstaterar att vattnet inte har gått, jag förundras över hur hon vågar befinna sig där om det nu är så att vattnet skulle gå…
- Jag har fått så mkt vatten på mig under mina dagar på förlossningen… jahaja…

Bm säger att om inte vattnet har gått när kl är 02.00 så tar det hål på hinnorna, men jag ber den göra det på en gång för det gör så djävla ont… sagt och gjort kl 01.50 är jag öppen 10 cm och de tar hål på hinnorna, tyvärr måste man ligga ned och ha en värk och det gör ju sååååå ont! Men sedan så släpper det värsta trycket iaf. Efter detta är både Bm och uskan med inne på rummet hela tiden. De säger att jag får krysta om jag vill, för jag är fullt öppen, men jag har ju inga krystvärkar, vilket förklaras med att bebisen fortfarande ligger för högt upp. De vill att jag lägger mig på sidan, med ena benet i en ställning, men det gör så in i helvete ont hela tiden så efter en stund så inser de att det inte funkar och jag får istället ställa mig på knä i sängen och hänga över huvudändan på sängen som är fullt upphöjd, detta funkar kanon och efter 15-30 min så sjunker han ned… men då mår han tydligen inte bra längre och de ber mig att snabbt vända på mig:
- Linda, bebisen mår inte bra, du måste vända på dig!

Shit, gör en flipflopp och hamnar sittandes i sängen istället. Någon gång här kopplar de bort lustgasen och jag får endast syrgas att andas, tydligen var hjärtljuden nere på 47 och dyl, enligt Anders som var som klistrad vid ctg-app, (de hade tidigare kopplat skalpelektrod.) Tur man inte visste det då….

Kl: 02.30 började så krystvärkarna, denna gång fick jag krysta i 34 minuter innan han ploppade ut :-)
Det gjorde såklart ont och han åkte fram och tillbaka, fastnade med halva huvudet och åkte sedan in igen, ont gjorde det som sagt och det kändes som en evighetstid (med tanke på att krystningen med Tobias endast tog 7 min.)
Men så tillslut kl 03.04 kom han ut och skrek på en gång, i samma stund som han kom ut sa både uskan och Bm:
- Jaha, det var därför!
- Vaddå, undrade jag
Det visade sig att han kom i vidöppen bjudning (näsan uppåt) istället för i kronbjudning (näsan nedåt) och att det var därför krystningen var lite seg och att det tog lite längre tid… Men jag sprack inget iaf och det var superskönt.
Jag fick upp Alexander på magen direkt, sedan så klippte Bm navelsträngen och de visade att det var en pojke, men det visste vi ju redan Apgar var 9-10-10.



Sedan så var det då dags för moderkakan att komma ut, men den ville inte riktigt samarbeta, de masserade magen, de gav mig en spruta, de gav mig akupunktur i tår, panna och mage, de ville att Alexander skulle amma allt för att livmodern skulle dra ihop sig och att moderkakan skulle släppa, men icke…Läkare tillkallades, men inte heller hon kunde få ut den, de ville inte dra så hårt i navelsträngen för moderkakan satt fast hårt och navelsträngen var på väg att gå av. Till slut beslöt de att jag skulle sövas och de skulle plocka ut den för hand…. Jag förberedes för op. Fick dropp och Kad… kändes inte så kul, men vad gör man?
Narkosläkaren kom och tog en massa uppgifter, där ligger man med benen i vädret och folk springer in och ut ur rummet, tur man inte riktigt bryr sig i det läget… Precis när det öppnade dörren och talade om att op. väntade så kände jag hur det ”rann till” och jag fick en sammandragning: Det var moderkakan som lossnade!!!! Jag slapp op! Saved by the bell som jag tjatade om ett tag efter det.

Där hade ju historien kunnat vara slut, men när nu moderkakan hade lossnat så ville istället livmodern inte dra ihop sig, så jag blödde en del… inte så trevligt. En annan Bm kom in och kopplade Oxycontin i högdos (5ggr högre dos än ”normalt”) Till slut fick Bm stå och trycka mig på magen tills droppet hade verkat så pass så att det inte forsade ur mig så fort hon släppte trycket… Läkaren kom in igen, de sänkte huvudändan på sängen, tog pulsen och annat… när de tillslut fick stopp på blödningen så hade jag förlorat 1500ml…inte helt enligt planen, men jag slapp op. iaf.
Kl: 04.30 blev vi sedan efter allt tumult lämnade ensamma och jag kunde ringa till mamma.



Jag fick sedan inte röra mig ur fläcken förens straxt innan vi åkte upp till BB, vilket var vid 9-tiden på morgonen. Ganska drygt vill jag lova, jag ville duscha! Dessutom är förlossningssängarna inte så mjuka och jag hade grymt ont i kroppen.
Bm kom in och räknade tår och fingrar samt mätte och vägde Alexander: 3965g och 50cm lång, kortare och tjockare än storebror och 36,5 cm i huvudomfång.



Anders var in till döden trött och jag var ju rätt mör jag med, så efter amning och fika så sov vi en stund.



Straxt innan 7 kom uskan in och tog bltr: 110/60, puls: 84 och temp: 37,5. Helt ok! Bm kom även in och sa hejdå. Sedan fick vi frukost…Anders drack mest kaffe :-)

Nästa Bm kom in och kollade om livmodern hade kontraherat, vilket den hade, men när hon tryckte på magen så rann det blod igen. Jag fick ytterligare en spruta och nu var blödningen uppe i 1700ml….Kad tömdes på 1500ml… och drogs sedan. Jag fick sätta mig upp och lite yrsligt var det allt… kl: 9.15 lämnade vi förlossningen och jag åkte rullstol till BB.



Där fick vi stanna till den 8/3, då jag tjatade hem oss till pappa och storebror